I am the son of nihilism

I am at war with history that would chain me to my own falseness

I am a death never to be complete

I am you

You are me

With language we are three

What you reap is what you sow

What you want is what you just let go

Bring back that blue-eyed joy to me.

När vi iakttar oss själva iakttar vi aldrig någonsin oss själva utan alltid någon annan. Vi kan således aldrig tala om själviakttagelse eller också talar vi om att vi iakttar oss själva som den vi är när vi iakttar oss själva men som vi aldrig är när vi inte iakttar oss själva och följaktligen iakttar vi när vi iakttar oss själva aldrig den vi hade för avsikt att iaktta utan alltid någon annan.;-)

-------------------------------

Considering that our bodies are essentially comprised of 69.73% water and that we must constantly fight the opposing forces of gravity vs evaporation, not to mention the horizontal pull of the earths rotational axis, it's no wonder why the human race is so completely fucked up.:-D

Jaha, nu är det dags att öppna börsen och finansiera "finanskrisen" också.

Betala understöd åt de som har ägnat hela sina liv åt att sko sig på andras bekostnad.

Vars fan är världen på väg??

Om den omedelbara och direkta meningen med våra liv inte är att lida så är vår tillvaro den mest missanpassade på den här planeten: för det är absurt att anta att det ändlösa lidande som världen överallt är full av och som uppstår ur den nöd och smärta som huvudsakligen tillhör livet, skulle vara meningslös och helt och hållet en tillfällighet. Varje individuell olycka förefaller utan tvivel vara en exceptionell företeelse men generellt sett så är olycka regel.

Precis på samma sätt som vi inte är medvetna om vår kropps totala välmående utan bara om den lilla punkt där skon klämmer så tänker vi inte på summan av våra lyckade aktiviteter utan på någon oväsentlig trivialitet som fortsätter att plåga oss. På detta faktum grundas något som jag ofta har uppmärksammat: det negativa med välmående och lycka i motsats till det positiva med smärta.

Därför känner jag inte till någon större absurditet än den som kännetecknar de flesta metafysiska system, nämligen att förklara ondska som någonting negativt. För ondska är precis det som är positivt, det som gör sig självt kännbart och godhet å andra sidan, d.v.s all lycka och tillfredsställelse är det som är negativt och ingenting annat än avskaffandet av en önskan och utplånandet av en smärta.

Detta är även förenligt med det faktum att vi som regel finner njutning mycket mindre njutbar och smärta mycket mer smärtsam än vad vi hade förväntat oss.

En snabbtest för att kontrollera antagandet att förnöjelse överträffar smärta i den här världen eller att de ens i någon mån är balanserade vore att jämföra de känslor som uppstår hos ett djur som är i färd med att äta ett annat med känslorna hos det som blir uppätet.;-)

Den begynnande skulden

Kaspar Sold strövar genom stadens gränder med uppsynen hos en hund som har blivit slagen så ofta att den uppfattar pryglet som tillgivenhet. Hans gestalt utstrålar en resignation som gränsar till självutplåning. Kaspar Sold har för länge sedan givit upp. Han kräver att få bli lämnad ifred. Detta är naturligtvis ett oerhört krav som staden under inga omständigheter varken kan eller vill tillmötesgå. Precis som alla andra städer så befolkas även denna av två människotyper nämligen krämare och deras offer. Människorna i denna stad ägnar sina liv åt väntan. Man väntar på att föda eller på att födas, på att få ett arbete eller en bostad, på sammanhang eller sammanbrott, på att ens nummer ska komma upp på tavlan på det lokala apoteket, på att dö eller på att döda.....

Det är en stad där solljuset sällan förmår tränga igenom bilkaravanernas restprodukter och nå ända ner till markytan. Likt ett lysrör som behöver bytas ut för det en flimrande tillvaro ovanför människornas huvuden.

Den ackumulerade skulden

Det är kväll och mörkret rullar in sitt skuggspel för att kväsa det sista kvardröjande ljuset. Absolut övertygad om att han är ensam har Kaspar rätat på sig en aning och hans steg andas en viss tillförsikt. Han närmar sig sitt hem när han plötsligt hör röster längre in i gränden. Det är röster som präglas av återhållen vrede och en växande sammanbiten ilska. Kaspar blir stillastående och och försöker fokusera blicken för att bättre kunna urskilja rösternas ägare i mörkret.

"Här borde vara tyst som i graven" tänker han. Området är stadens yttersta utlöpare och i denna periferi är detta dess mest otillgängliga bakgård. Det är ju just därför som han har valt den som utgångspunkt för sin existens. Här finns bara övergivna magasin och en för länge sedan nedlagd skjortfabrik. Hit vågar sig inte gärna stadens så kallade respekterade invånare.

Det obarmhärtiga ljudet av ett pistolskott rullar uppför de koloxidanlupna tegelväggarna. Kaspar skälver till ända in i märgen. Det hettar i ansiktet och tungan tycks med ens fylla hela munhålan och  absorbera vartenda uns av vätska i hela hans organism. Trots att hans huvud dunkar av den våldsamma blodgenomströmningen kan han urskilja ett svagt hasande ljud och sedan ljudet av steg som närmar sig. Ytterligare ett pistolskott ekar mellan husväggarna innan det motvilligt avklingar i de mörka skyarna. Kaspar ser med onaturlig klarhet en fontänliknande kaskad av rött som hastigt förenar sig med omgivningens gråsvarta likgiltighet. En kropp lösgör sig ur skuggorna bara någon meter framför honom. Ett glimrande ljussken formar en båge i luften och slår i stenläggningen med ett skarpt metalliskt ljud. Kaspars hjärta löpet amok. Hjärtljuden påminner honom om en torktumlare som är så illa packad att den roterande trumman slår i maskinens innerväggar. Eftersom Kaspar uppfattar sina egna kroppsljud som ett öronbedövande dån som hörs vida omkring dröjer det flera minuter innan han har förvissat sig om att det är tyst i gränden och vågar närma sig den livlösa kroppen.

När han kommer fram ser Kaspar att upphovet till det skarpa metalliska ljudet är en attachéväska av aluminium som mannen fortfarande håller i ett krampaktigt grepp. Det är exakt en sådan väska som han har sett många "filmskurkar" använda sig av för att transportera stora penningsummor. Han tänker på sina barn. De är visserligen vuxna nu men har ännu inte nått den ålder när pengarna har visat sitt verkliga värde. Själv är Kaspar ointresserad av pengar utom när fickorna är tomma och magen knorrar. När folk frågar hur mycket han tjänar brukar han svara att han tjänar sitt samvete, varken mer eller mindre, varken kung eller fosterland. Nu är han säker på att väskan innehåller en ansenlig summa pengar. Pengar är ju den vanligaste orsaken till att människor dödar varandra, det vet han med bestämdhet.

"Kanske den enda om man så att säga ser bortom det skenbara och utövarens mer eller mindre rättfärdiga eller rentav ädla bevekelsegrunder", tänker han.

Kulan har gått in genom bakhuvudet och där hakan borde vara är ett utgångshål lika stort som en tennisboll. Ansiktet börjar vid överkäken. Kaspar blir illamående. Han tittar längre in i gränden och ser den andre mannen ligga i en onaturlig ställning med en pistol i vänster hand. Ögonen är på vid gavel och Kaspar tycker sig skymta ett snett leende i mannens ansikte.

Han drar väskan ur den döde mannens hand och går ner en bit i gränden där han vet att det finns en naken glödlampa över en av magasinsportarna. Han öppnar väskan. Den innehåller svarta överdragskläder, ett par handskar, några amerikanska tidningar och två bananer. Kaspar iakttar misstroget väskans innehåll.

"Allt detta våld för två bananer", tänker han.

Han letar igenom väskan grundligt och hittar en nyckel och ett pass i plastfordral under den övriga bråten. Nyckeln känner han genast igen. Det är en nyckel till en av förvaringsboxarna på Centralstationen med nummer 1539 inpräntat i dess övre del. Sommartid har Kaspar ofta förvarat sina ytterkläder i något av dessa skåp för att slippa bära på dom i värmen. Mellan passet och plastfordralet sitter ett kvitto instucket. Det är ett uttagskvitto från S.E.B på 976000 kr. Kvittot är daterat samma dag. Kaspar stoppar på sig nyckeln och bananerna och börjar gå tillbaka in mot staden med lätta steg.

Denna morgon är staden en betagande syn. Solen hänger strax över horisonten och sprider ut sitt överflöd över en stad som ligger i startgroparna och frustande förbereder sig för den nya dagen.

"Till och med luften är klar", tänker Kaspar. Koloxiden har lättat på förlåten och tillåter solen att måla staden i en färgprakt som Kaspar aldrig har sett maken till. Han har alltid uppfattat denna stad som ett monument över mänsklig fantasilöshet, faktiskt som en av de absoluta höjdpunkterna vad beträffar världens arkitektoniska konstlöshet. Denna morgon däremot ser han staden i ett helt nytt ljus. Luften är lätt att andas och staden ljus och vacker. Klockan sex och trettio slår stationsbyggnaden upp portarna och Kaspar går in för att öppna skåpet.

Återigen tänker han på sina två pojkar och drar djupt efter andan för att inte överväldigas av sentimentalitet. Skåp 1539 innehåller en exakt kopia av den tidigare väskan men av större modell. Han går in på en av toaletterna för att öppna väskan.

"Helvete", mumlar han.

Väskan är låst. Han måste ge sig av hemåt där han har verktyg att öppna den med. Han lämnar stationen med beslutsam min. Det är en ganska tung väska så han tvingas skifta hand var 500:e meter.

Reglerandet av skulden

Nästan exakt på sekunden klockan sju och trettio, när stationsbyggnaden har beräknats vara till brädden fylld med resenärer, detonerar sprängladdningen och förvandlar stora delar av Kaspar Sold till svårbestämbara molekulära strukturer. Explosionen är av en sådan magnitud att det bildas en över två meter djup och femton meter bred krater i marken. Det tar över tio minuter innan röken skingras och gravitationen har tvingat tillbaka de mest finfördelta partiklarna till jordytan.

The human lives eternally, Therefore humans die, For the eternal is nothing but the death of all that is temporal.

 True, you will turn to dust someday but whatever noble thoughts, thoughts you had, Whatever you have deeply loved never passes

The only object that the human loves is the human essence, if the human never loves an object he is as empty as straw

 Neither your personhood nor your flesh lives for eternity, only in love do you live after death.

Ludwig Feuerbach

Om den omedelbara och direkta meningen med vår existens inte är att lida så är vår tillvaro den mest missanpassade på den här planeten: för det är absurt att anta att det ändlösa lidande som världen överallt är full av och som uppstår ur den nöd och smärta som huvudsakligen tillhör livet, skulle vara meningslös och helt och hållet en tillfällighet. Varje individuell olycka förefaller utan tvivel vara en exceptionell företeelse men generellt sett så är olycka regel.

När jag ändå är på mitt mest upplyftande humör levererar jag följande tanke:

Det som har varit, är inte längre, det existerar lika lite som det som aldrig har varit så nuet framstår som det enda som egentligen har någon betydelse. Men samtidigt; vad kan vara så viktigt med det som i nästa ögonblick försvinner lika spårlöst som en dröm.
Och där har vi det. Det definitiva dilemmat och alla dilemmans moder.;-)

How sweet would it be to die
How sweet would it be to live;-)

All things that go up must come down!!