Nedslag i ett liv levt vid sidan av konstens alla regler
Composed by Kenneth Roberts
Mitt arbete består av två delar; en som presenteras här plus allt som jag inte har skrivit och det är just denna andra del som är det viktiga:D (Ludwig Wittgenstein)

Första Nedslaget:

Ljuset störtade in i rummet med en aggressivitet som var ovanlig till och med för årets varmaste månad. Den grönklädde som stod lutad över den liggande kvinnan förde hastigt upp handen till ansiktet för att föra bort en rännil av svett som han befarade skulle rinna ner i ögonen och förblinda honom. En grön oscillerande kurva återspeglade sig i mannens ögon när han vred på huvudet och grimaserade som för att befria sig från ett sorgligt minne eller fysiskt obehag. Lysrörens surrande lämnade ett vemodigt bidrag till den närmast elektriska spänningen i rummet. Ljudet som uppstod när den grönklädde la ifrån sig den blodiga skalpellen på en bricka av rostfritt stål skar genom märg och ben och fick de övriga personerna i rummet att skälva till. Han muttrade otåligt bakom munskyddet, lutade sig fram över den ovetande kvinnan och lyfte armarna på samma sätt som den som hanterar en flaska nitroglycerin och hans triceps darrade av anspänningen. Det overkliga ljudet av någon som drar sin ena stövel ur halvmetertjock lera fortplantade sig från den liggande kvinnan och mynnade ut i det oåterkalleliga svischandet av en sax.
Ett sedan länge uppdämt behov trängde upp ur själva kärnan av Angelicas existens och pressade sig ut genom de slemfyllda luftvägarna. Trots att det var ett hjärtskärande skrik bekom det inte de grönklädda figurerna. Till och med den livsuppehållande apparaturen tycktes dra en suck av lättnad.

Andra nedslaget:

Utrustad med sin vanliga otålighet, svarta tights och en iögonenfallande ryggsäck försedd med texten "fuck you God, I´m already living in hell" i bjärta tryckbokstäver hade hon kommit åtminstone tjugo minuter för tidigt. Till sin förvåning fann hon dörren olåst och klev in i en sal med jättelika välvda fönster. Hon vandrade obeslutsamt mellan bänkraderna innan hon av en plötslig ingivelse sjöng några strofer ur Morton Feldmans "Only". Akustiken var storslagen och hon greps av värmen och fylligheten i sin egen röst som strömmade mot henne från alla håll i en skimrande kaskad av övertoner. Hon avbröt sig abrupt när hon blev medveten om att en bleksiktig yngling i bomberjacka stod och iakttog henne med stora ögon från dörröppningen.
"vad glor du på"? frågade hon irriterat och gick utan att vänta på svar och satte sig längst bak i salen. En högstämt övergiven och pulserande ton behärskade fullkomligt hela utrymmet mellan henne och ynglingen medan hon slog sig ner i stolen.
Hon tänkte på det uppslitande gräl som hon hade haft med sin sångpedagog samma morgon och ångrade att hon hade kallat fru Blom för "egoistisk slavdrivare". Det var ju faktiskt av omtanke som Johanna Blom engagerade sig så helhjärtat i hennes sång men det var bara det att hon var så grundligt trött på alla ANDRA krav som ställdes på henne och hon önskade att hon hade ett eget liv vid sidan av det torftiga surrogat som konventionen påbjöd. Inte utan en viss stolthet erinrade hon sig hur fru Blom ofta hade sagt att "det var få förunnat att ha ett så storslaget instrument till sitt förfogande". "Visserligen en aning opolerat och i behov av skolning brukade fru Blom skynda sig att tillägga för att inte Angelica skulle mattas i sin iver att utföra den ena sångövningen efter den andra i en till synes ändlös serie upprepningar.
När adjunkten för andra gången uttalade "Angelica Roberts" och med uppfordrande min såg sig omkring i den välfyllda salen spratt hon till och presterade ett nyvaket "ja".

Tredje Nedslaget

Hon jagades upp ur sömnens amnesti av ett dovt buller och en vag förnimmelse av Chivas Regal och dröjde kvar en stund i den del av medvetandet där verkligheten är en försupen och illaluktande släkting som frenetiskt bankar på dörren. När hon insåg att besökaren inte hade för avsikt att låta sig avvisas slog hon upp ögonen och satte sig mödosamt upp i sängen. Den bleksiktige ynglingen i bomberjacka hade nu förvandlats till en inte fullt lika bleksiktig man i tredelad kostym som frånvarande kysste henne på kinden.
"Varför väckte du mig inte"? frågade hon med låtsad besvikelse.
"Jag blir sen" replikerade han på väg ut.
Hon såg fram emot att åka till EMI:s studio vid Gullmarsplan och medverka vid uppförandet av ett verk av Giacinto Scelsi, som hon älskade och prisade sitt goda omdöme som hade avhållit henne från att dricka alltför mycket alkohol under gårdagens bröllopsfest varpå hon reste sig för att ta itu med de föreskrivna toalettbestyren.

Fjärde nedslaget:

"Din lilla skit" tänkte hon och kastade en iskall blick på Direktör Hald som försökte samla ihop sina skenande anletsdrag. I den fasta övertygelsen att han personifierade varje kvinnas högsta önskan hade direktören följt hennes förehavanden under en stor del av kvällen och i takt med att berusningen tilltog hade denna övertygelse tagit sig allt djärvare uttryck. Förlagsdirektören och tillika ägaren av det produktionsbolag som som distribuerade Angelicas konstnärliga ambitioner hade nått det stadium när det föreföll honom naturligt att helt enkelt ta ett bastant grepp om Angelicas vänstra bröst.
Angelica tog ett steg bakåt, flyttade över hela sin kroppstyngd på vänster ben och drev med våldsam kraft in sin högra lacksko i skrevet på den intet ont anande direktören. Snoret sprutade över hennes byxben och direktör Hald tycktes för ett ögonblick ha förlorat kontrollen över sina kroppsfunktioner. Under våldsamma konvulsioner och ackompanjerad av ett astmatiskt kvidande sjönk han ner på knä med ansiktet förvridet av smärta och gränslös förvåning.
När Angelica trängde sig fram mot garderoben överfölls hon av en känsla som var ny för henne och totalt överrumplande i sin fysiska intensitet. Hela hennes väsen uppfylldes av oförfalskad LYCKA.
"Jag måste tvätta byxorna" tänkte hon med avsmak när hon lämnade festivitetssalen vid Djursholms Wärdshus.

Utslaget:

Den hade sitt epicentrum strax till höger om naveln och förmedlade sitt fasansfulla budskap i alla riktningar genom hennes förbrukade lekamen. Det senaste dygnet hade smärtan utökat sina domäner och intagit högra delen av huvudet vilket mer eller mindre hade förlamat henne och hon var inte längre förmögen att höja armen till den benvita plastbit som hängde från taket och utgjorde hennes enda kontakt med yttervärlden. Men hon var inte rädd. Hon hade hela sitt vuxna liv förvarat detta ögonblick i ett särskilt utrymme i sitt medvetande dit ingen annan hade tillträde och där rädsla saknar mening. Hennes enda önskan var att någon skulle befria henne från den eld som brann inuti hennes huvud. Det overkliga ljudet av någon som drar sin ena stövel ur halvmetertjock lera fortplantade sig från den liggande kvinnan och.....
Etcetera.

___________________________________________________

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I am the son of nihilism I am at war with history that would chain me to my own falseness I am a death never to be complete I am you You are me With language we are three   What you reap is what you sow What you want is what you just let go Bring bac...

När vi iakttar oss själva iakttar vi aldrig någonsin oss själva utan alltid någon annan. Vi kan således aldrig tala om själviakttagelse eller också talar vi om att vi iakttar oss själva som den vi är när vi iakttar oss själva men som vi aldrig är när...

Jaha, nu är det dags att öppna börsen och finansiera "finanskrisen" också. Betala understöd åt de som har ägnat hela sina liv åt att sko sig på andras bekostnad. Vars fan är världen på väg?? ...

Om den omedelbara och direkta meningen med våra liv inte är att lida så är vår tillvaro den mest missanpassade på den här planeten: för det är absurt att anta att det ändlösa lidande som världen överallt är full av och som uppstår ur den nöd och smär...

Den begynnande skulden Kaspar Sold strövar genom stadens gränder med uppsynen hos en hund som har blivit slagen så ofta att den uppfattar pryglet som tillgivenhet. Hans gestalt utstrålar en resignation som gränsar till självutplåning. Kaspar Sold har...