Satt och funderade på sångtexter och uppriktigt sagt, blir det så mycket bättre än så här??

I went fishin' with a hammer and sickle
And a bone crusher attached to a pickle
I snuck into the nest, pulled a pin from my vest
Started suckin' on that juicy little trickle

Why should we change this world today?
(Those soft fragile eggshell minds)
When we can smash 'em at will or let 'em decay?
(Those young fragile eggshell minds)
We'll keep them well-fed with our poisionous crumbs
(Those soft fragile eggshell minds)
And they'll keep their heads up our ass to see where our shit comes from
(Those young fragile eggshell minds)

I chopped the head off of Mother Goose
Let the jailbirds all out on the loose
Oh so pretty and young and so very well hung
When they're swayin' on up there in the noose

Let's give 'em an inch and then take a mile
(Those young fragile eggshell minds)
And plant buck on the teeth of their naive smiles
(Those soft fragile eggshell minds)
We'll explain it away as a new disease
(Those young fragile eggshell minds)
As we genetically create nodding heads that say please
(Those soft fragile eggshell minds)

Jag har kört den här låten på repeat i ett par timmar nu, too fucking much to be honest:-)

Det har på senare tid förekommit en rad fall där polis och åklagarmyndighet har använt i stort sett alla sina befintliga resurser för att belägga en viss teori. Även om det är statistiskt säkerställt att förövaren vid den typ av mord som skedde i Arboga i de flesta fall tillhör familjen eller andra närstående till denna familj så är detta en mycket olycklig utveckling. Det har alltsedan långköraren och parodin "Palmeutredningen" stått helt klart att svenska polisutredningar i bästa fall är mediokra.

Jag fullständigt fasar inför tanken på vad som hade hänt om "pappan" hade varit hemma och sett film hela dagen och alltså inte fångats på övervakningskameror inne i Motala ungefär vid tiden för dessa bestialiska mord.

Kort uttryckt så anser jag att polis och åklagare och överhuvudtaget alla myndigheter borde lära sig att bedriva en förutsättningslös utredning.

När det gäller t.ex socialtjänstens utredningar i samband med vårdnadstvister och liknande så är ju den här bristen på objektivitet vardagsmat.

To be cont'd.

Alla ljud är onaturligt tydliga.

Datorn låter som "the second coming" of Tjernobyl.

TV:n skriker ut sitt perverterade budskap trots att ljudet är avslaget.

Eftermiddagens regnskurar smattrar mot fönsterblecket med frenesin hos 10000 stöveltramp.

Själva innerörat tycks producera en pulserande ton som förlamar mig och omöjliggör all koncentration på någonting överhuvudtaget.

Det enda som inte hörs är telefonen som ringer.

Varför knapprar hon inte in de ynka siffrorna på displayen????

Det är lördagskväll och jag sitter och spelar "It's a hard rains a-gonna fall" på min Ibanez i dropped D tuning. Förstärkaren har jag noggrannt rattat in så att rundgång är regel snarare än undantag.;-)

Snacka om tragisk existens.

Jag börjar nästan ångra att jag uteslöt det periodvis obligatoriska besöket på SB i fredags men får trösta mig med att jag i morgon kommer att prisa just detta beslut:-)

Programmen på TV är under all kritik och särskilt då när man som jag bara har en handfull kanaler.

Life is a bitch för att uttrycka sig kort.

Som vanligt sitter jag och tänker på henne.

Försöker avleda tankarna med digitala medel och spelar för detta ändamål "Ricardo Villalobos-Fabric 38 på CD-spelaren. Denna åtgärd är närmast att betrakta som ett kapitalt fiasko då hon uppenbarligen har bosatt sig i både min hjärna och mitt hjärta och inte har några omedelbara planer på att avvika från någondera.

Aaaaaaaaaahhhhh, och dom där få milen kunde just nu vara tusen ljusår lika gärna.:-(

Nedslag i ett liv levt vid sidan av konstens alla regler
Composed by Kenneth Roberts
Mitt arbete består av två delar; en som presenteras här plus allt som jag inte har skrivit och det är just denna andra del som är det viktiga:D (Ludwig Wittgenstein)

Första Nedslaget:

Ljuset störtade in i rummet med en aggressivitet som var ovanlig till och med för årets varmaste månad. Den grönklädde som stod lutad över den liggande kvinnan förde hastigt upp handen till ansiktet för att föra bort en rännil av svett som han befarade skulle rinna ner i ögonen och förblinda honom. En grön oscillerande kurva återspeglade sig i mannens ögon när han vred på huvudet och grimaserade som för att befria sig från ett sorgligt minne eller fysiskt obehag. Lysrörens surrande lämnade ett vemodigt bidrag till den närmast elektriska spänningen i rummet. Ljudet som uppstod när den grönklädde la ifrån sig den blodiga skalpellen på en bricka av rostfritt stål skar genom märg och ben och fick de övriga personerna i rummet att skälva till. Han muttrade otåligt bakom munskyddet, lutade sig fram över den ovetande kvinnan och lyfte armarna på samma sätt som den som hanterar en flaska nitroglycerin och hans triceps darrade av anspänningen. Det overkliga ljudet av någon som drar sin ena stövel ur halvmetertjock lera fortplantade sig från den liggande kvinnan och mynnade ut i det oåterkalleliga svischandet av en sax.
Ett sedan länge uppdämt behov trängde upp ur själva kärnan av Angelicas existens och pressade sig ut genom de slemfyllda luftvägarna. Trots att det var ett hjärtskärande skrik bekom det inte de grönklädda figurerna. Till och med den livsuppehållande apparaturen tycktes dra en suck av lättnad.

Andra nedslaget:

Utrustad med sin vanliga otålighet, svarta tights och en iögonenfallande ryggsäck försedd med texten "fuck you God, I´m already living in hell" i bjärta tryckbokstäver hade hon kommit åtminstone tjugo minuter för tidigt. Till sin förvåning fann hon dörren olåst och klev in i en sal med jättelika välvda fönster. Hon vandrade obeslutsamt mellan bänkraderna innan hon av en plötslig ingivelse sjöng några strofer ur Morton Feldmans "Only". Akustiken var storslagen och hon greps av värmen och fylligheten i sin egen röst som strömmade mot henne från alla håll i en skimrande kaskad av övertoner. Hon avbröt sig abrupt när hon blev medveten om att en bleksiktig yngling i bomberjacka stod och iakttog henne med stora ögon från dörröppningen.
"vad glor du på"? frågade hon irriterat och gick utan att vänta på svar och satte sig längst bak i salen. En högstämt övergiven och pulserande ton behärskade fullkomligt hela utrymmet mellan henne och ynglingen medan hon slog sig ner i stolen.
Hon tänkte på det uppslitande gräl som hon hade haft med sin sångpedagog samma morgon och ångrade att hon hade kallat fru Blom för "egoistisk slavdrivare". Det var ju faktiskt av omtanke som Johanna Blom engagerade sig så helhjärtat i hennes sång men det var bara det att hon var så grundligt trött på alla ANDRA krav som ställdes på henne och hon önskade att hon hade ett eget liv vid sidan av det torftiga surrogat som konventionen påbjöd. Inte utan en viss stolthet erinrade hon sig hur fru Blom ofta hade sagt att "det var få förunnat att ha ett så storslaget instrument till sitt förfogande". "Visserligen en aning opolerat och i behov av skolning brukade fru Blom skynda sig att tillägga för att inte Angelica skulle mattas i sin iver att utföra den ena sångövningen efter den andra i en till synes ändlös serie upprepningar.
När adjunkten för andra gången uttalade "Angelica Roberts" och med uppfordrande min såg sig omkring i den välfyllda salen spratt hon till och presterade ett nyvaket "ja".

Tredje Nedslaget

Hon jagades upp ur sömnens amnesti av ett dovt buller och en vag förnimmelse av Chivas Regal och dröjde kvar en stund i den del av medvetandet där verkligheten är en försupen och illaluktande släkting som frenetiskt bankar på dörren. När hon insåg att besökaren inte hade för avsikt att låta sig avvisas slog hon upp ögonen och satte sig mödosamt upp i sängen. Den bleksiktige ynglingen i bomberjacka hade nu förvandlats till en inte fullt lika bleksiktig man i tredelad kostym som frånvarande kysste henne på kinden.
"Varför väckte du mig inte"? frågade hon med låtsad besvikelse.
"Jag blir sen" replikerade han på väg ut.
Hon såg fram emot att åka till EMI:s studio vid Gullmarsplan och medverka vid uppförandet av ett verk av Giacinto Scelsi, som hon älskade och prisade sitt goda omdöme som hade avhållit henne från att dricka alltför mycket alkohol under gårdagens bröllopsfest varpå hon reste sig för att ta itu med de föreskrivna toalettbestyren.

Fjärde nedslaget:

"Din lilla skit" tänkte hon och kastade en iskall blick på Direktör Hald som försökte samla ihop sina skenande anletsdrag. I den fasta övertygelsen att han personifierade varje kvinnas högsta önskan hade direktören följt hennes förehavanden under en stor del av kvällen och i takt med att berusningen tilltog hade denna övertygelse tagit sig allt djärvare uttryck. Förlagsdirektören och tillika ägaren av det produktionsbolag som som distribuerade Angelicas konstnärliga ambitioner hade nått det stadium när det föreföll honom naturligt att helt enkelt ta ett bastant grepp om Angelicas vänstra bröst.
Angelica tog ett steg bakåt, flyttade över hela sin kroppstyngd på vänster ben och drev med våldsam kraft in sin högra lacksko i skrevet på den intet ont anande direktören. Snoret sprutade över hennes byxben och direktör Hald tycktes för ett ögonblick ha förlorat kontrollen över sina kroppsfunktioner. Under våldsamma konvulsioner och ackompanjerad av ett astmatiskt kvidande sjönk han ner på knä med ansiktet förvridet av smärta och gränslös förvåning.
När Angelica trängde sig fram mot garderoben överfölls hon av en känsla som var ny för henne och totalt överrumplande i sin fysiska intensitet. Hela hennes väsen uppfylldes av oförfalskad LYCKA.
"Jag måste tvätta byxorna" tänkte hon med avsmak när hon lämnade festivitetssalen vid Djursholms Wärdshus.

Utslaget:

Den hade sitt epicentrum strax till höger om naveln och förmedlade sitt fasansfulla budskap i alla riktningar genom hennes förbrukade lekamen. Det senaste dygnet hade smärtan utökat sina domäner och intagit högra delen av huvudet vilket mer eller mindre hade förlamat henne och hon var inte längre förmögen att höja armen till den benvita plastbit som hängde från taket och utgjorde hennes enda kontakt med yttervärlden. Men hon var inte rädd. Hon hade hela sitt vuxna liv förvarat detta ögonblick i ett särskilt utrymme i sitt medvetande dit ingen annan hade tillträde och där rädsla saknar mening. Hennes enda önskan var att någon skulle befria henne från den eld som brann inuti hennes huvud. Det overkliga ljudet av någon som drar sin ena stövel ur halvmetertjock lera fortplantade sig från den liggande kvinnan och.....
Etcetera.

___________________________________________________

___________________________________________________

Look around... The hantavirus is waiting for you. Ebola and the tropical rainforest is cooking up all kinds of brews to make sure that the population is kept in control. All these things are necessary. Why is there an increase in sexual deviance right now? Because it goes against procreative sex. Mother Nature do not want more children. No, this is not a time of birth. It is Not a time to give birth. It's a time to die. The bible says: All things under heaven and that includes death as well as life. You out there. You comfortably ones. You point the finger. You say the junkie is the problem. You say the sexual deviant is the problem. You say the serial killer is the problem. You say the racist is the problem. You say the man who hates his fellow man is the problem. But they ain't the problem. You're the problem. The sexual deviant, the murderer, the serial killer, the taker of human life is the cure. You're the problem... :-)

Joe Coleman

Sitter och stirrar på "Inntektsoppgave-2007". Jag arbetade i Norge förra året och nu är det "payback time". Formuläret är på fyra sidor och har en text som påminner om de finstilta partierna i försäkringsvillkor vilka alltid har så liten text att de helt enkelt inte är läsbara utan förstoringsglas.

Kl 22.00 är det dags för tvättstugan. Nöjena avlöser varandra i ett hisnande tempo i den här änden.;-)