Jag sitter och lyssnar på Fushitsushas andra dubbel-cd från 90-talets gryning i hörlurarna på avgjort hörselnedsättande volym vilket är ekvivalent med att bli rammad av ett godståg. Deras första album har av initierade personer beskrivits som:

Long demanded reissue of the self-titled debut Fushitsusha double live album from the early '90s. An entirely different record to the wildly popular Double Live 2CD (PSF 15/16) which came out a couple years after this one. "This is where it all began. One of the first releases on the then fledgling PSF label was a DLP by Fushitsusha, Keiji Haino's ultimate rock unit. Haino was already an underground legend in Japan and had been for the previous twenty years, but was still virtually unknown anywhere else and this was only his second LP release. The all-black gatefold with the silver spray painted cross on the inside was one of the mysterious items to have appeared out of a scene already cloaked in mystery. The sounds it contained seemed to suggest nothing so much as the primeval mythic soul-soup from which all music originated. Word began to spread outside of Japan, and the 1000 copies pressed soon began changing hands for ludicrous sums. To the few that got to hear it, it was a record of breathtaking originality that hinted greatly at what was to follow. Haino is now one of the undoubted gods of the underground, inspiring devotion and awe whenever he plays. There have been a flood of releases, spreading the name worldwide. But throughout it all Haino has steadfastly refused all offers to reissue the Fushitsusha DLP. At one stage there was talk of the current line-up of the band re-recording all the tracks. Finally this autumn, Haino relented and these sounds will at last reach the wider listener audience they so deserve. One of the essential records of the last ten years. It is truly a joy to have it finally available on CD." --Alan Cummings.

Andra initierade personer har inte heller detta album på lager men har beskrivit uppföljaren "Pathetique" på följande sätt:

Wild, bombastic high energy rock and roll from Keiji Haino’s punishing power trio. The first track on this ludicrously heavy 1994 set sounds like the end credits to your life and is one of Haino’s most epic guitar conceptions. Highest recommendation for any humans still in touch with their brain.

Känner mig uttråkad vilket per definition innebär att jag förnimmer existensens totala meningslöshet.

Det är bara att vänja sig antar jag ;-)

Eller som den svenske poet som jag olyckligtvis har glömt namnet på har uttryckt saken;

"Att födas är en oerhört smärtsam och traumatisk upplevelse...

...och sen blir det värre ;-)

Om ni ändå har bestämt er för att beträda den svåra vägen så tycker jag att ni ska besöka Patricia del Carmens blogg som finns länkad på min sida under rubriken CrashBangPoff vilket är en titel som är en utmanare till årets understatement.:-)

Neither gently nor weeps ;-)

2008 kommer att gå till historien som det år då hösten kom före sommaren. Strictly speaking så har han nog en poäng den där allestädes närvarande Al Gore.

Och alla jävlar frågar mig vad jag jobbar med!!!!

Hmmm, jobbar? ;-) det ringer inga klockor!

Å fan vad jag saknar henne! Vem kanske någon undrar, Patricia del Carmen förstås, hennes sarkasmer är som bomull i mina öron och hennes morbida humor fyller min själ med värme, jag kunde i detta läge hemfalla åt att göra en lista men jag undviker detta eftersom den aldrig skulle ta slut.

Hursomhelst, ha en bra vecka alla bloggare och icke-bloggare med för den delen:-)

His guitar playing, often reminiscent of a freight train hoovering down your throat, touches emotional transcendence with unidentifiable power.;-)

Den begynnande skulden

Kaspar Sold strövar genom stadens gränder med uppsynen hos en hund som har blivit slagen så ofta att den uppfattar pryglet som tillgivenhet. Hans gestalt utstrålar en resignation som gränsar till självutplåning. Kaspar Sold har för länge sedan givit upp. Han kräver att få bli lämnad ifred. Detta är naturligtvis ett oerhört krav som staden under inga omständigheter varken kan eller vill tillmötesgå. Precis som alla andra städer så befolkas även denna av två människotyper nämligen krämare och deras offer. Människorna i denna stad ägnar sina liv åt väntan. Man väntar på att föda eller på att födas, på att få ett arbete eller en bostad, på sammanhang eller sammanbrott, på att ens nummer ska komma upp på tavlan på det lokala apoteket, på att dö eller på att dödas.....

Det är en stad där solljuset sällan förmår tränga igenom bilkaravanernas restprodukter och nå ända ner till markytan. Likt ett lysrör som behöver bytas ut för det en flimrande tillvaro ovanför människornas huvuden.

Den ackumulerade skulden

Det är kväll och mörkret rullar in sitt skuggspel för att kväsa det sista kvardröjande ljuset. Absolut övertygad om att han är ensam har Kaspar rätat på sig en aning och hans steg andas en viss tillförsikt. Han närmar sig sitt hem när han plötsligt hör röster längre in i gränden. Det är röster som präglas av återhållen vrede och en växande sammanbiten ilska. Kaspar blir stillastående och och försöker fokusera blicken för att bättre kunna urskilja rösternas ägare i mörkret.

"Här borde vara tyst som i graven" tänker han. Området är stadens yttersta utlöpare och i denna periferi är detta dess mest otillgängliga bakgård. Det är ju just därför som han har valt den som utgångspunkt för sin existens. Här finns bara övergivna magasin och en för länge sedan nedlagd skjortfabrik. Hit vågar sig inte gärna stadens så kallade respekterade invånare.

Det obarmhärtiga ljudet av ett pistolskott rullar uppför de koloxidanlupna tegelväggarna. Kaspar skälver till ända in i märgen. Det hettar i ansiktet och tungan tycks med ens fylla hela munhålan och  absorbera vartenda uns av vätska i hela hans organism. Trots att hans huvud dunkar av den våldsamma blodgenomströmningen kan han urskilja ett svagt hasande ljud och sedan ljudet av steg som närmar sig. Ytterligare ett pistolskott ekar mellan husväggarna innan det motvilligt avklingar i de mörka skyarna. Kaspar ser med onaturlig klarhet en fontänliknande kaskad av rött som hastigt förenar sig med omgivningens gråsvarta likgiltighet. En kropp lösgör sig ur skuggorna bara någon meter framför honom. Ett glimrande ljussken formar en båge i luften och slår i stenläggningen med ett skarpt metalliskt ljud. Kaspars hjärta löpet amok. Hjärtljuden påminner honom om en torktumlare som är så illa packad att den roterande trumman slår i maskinens innerväggar. Eftersom Kaspar uppfattar sina egna kroppsljud som ett öronbedövande dån som hörs vida omkring dröjer det flera minuter innan han har förvissat sig om att det är tyst i gränden och vågar närma sig den livlösa kroppen.

När han kommer fram ser Kaspar att upphovet till det skarpa metalliska ljudet är en attachéväska av aluminium som mannen fortfarande håller i ett krampaktigt grepp. Det är exakt en sådan väska som han har sett många "filmskurkar" använda sig av för att transportera stora penningsummor. Han tänker på sina barn. De är visserligen vuxna nu men har ännu inte nått den ålder när pengarna har visat sitt verkliga värde. Själv är Kaspar ointresserad av pengar utom när fickorna är tomma och magen knorrar. När folk frågar hur mycket han tjänar brukar han svara att han tjänar sitt samvete, varken mer eller mindre, varken kung eller fosterland. Nu är han säker på att väskan innehåller en ansenlig summa pengar. Pengar är ju den vanligaste orsaken till att människor dödar varandra, det vet han med bestämdhet.

"Kanske den enda om man så att säga ser bortom det skenbara och utövarens mer eller mindre rättfärdiga eller rentav ädla bevekelsegrunder", tänker han.

Kulan har gått in genom bakhuvudet och där hakan borde vara är ett utgångshål lika stort som en tennisboll. Ansiktet börjar vid överkäken. Kaspar blir illamående. Han tittar längre in i gränden och ser den andre mannen ligga i en onaturlig ställning med en pistol i vänster hand. Ögonen är på vid gavel och Kaspar tycker sig skymta ett snett leende i mannens ansikte.

Han drar väskan ur den döde mannens hand och går ner en bit i gränden där han vet att det finns en naken glödlampa över en av magasinsportarna. Han öppnar väskan. Den innehåller svarta överdragskläder, ett par handskar, några amerikanska tidningar och två bananer. Kaspar iakttar misstroget väskans innehåll.

"Allt detta våld för två bananer", tänker han.

Han letar igenom väskan grundligt och hittar en nyckel och ett pass i plastfordral under den övriga bråten. Nyckeln känner han genast igen. Det är en nyckel till en av förvaringsboxarna på Centralstationen med nummer 1539 inpräntat i dess övre del. Sommartid har Kaspar ofta förvarat sina ytterkläder i något av dessa skåp för att slippa bära på dom i värmen. Mellan passet och plastfordralet sitter ett kvitto instucket. Det är ett uttagskvitto från S.E.B på 976000 kr. Kvittot är daterat samma dag. Kaspar stoppar på sig nyckeln och bananerna och börjar gå tillbaka in mot staden med lätta steg.

Denna morgon är staden en betagande syn. Solen hänger strax över horisonten och sprider ut sitt överflöd över en stad som ligger i startgroparna och frustande förbereder sig för den nya dagen.

"Till och med luften är klar", tänker Kaspar. Koloxiden har lättat på förlåten och tillåter solen att måla staden i en färgprakt som Kaspar aldrig har sett maken till. Han har alltid uppfattat denna stad som ett monument över mänsklig fantasilöshet, faktiskt som en av de absoluta höjdpunkterna vad beträffar världens arkitektoniska konstlöshet. Denna morgon däremot ser han staden i ett helt nytt ljus. Luften är lätt att andas och staden ljus och vacker. Klockan sex och trettio slår stationsbyggnaden upp portarna och Kaspar går in för att öppna skåpet.

Återigen tänker han på sina två pojkar och drar djupt efter andan för att inte överväldigas av sentimentalitet. Skåp 1539 innehåller en exakt kopia av den tidigare väskan men av större modell. Han går in på en av toaletterna för att öppna väskan.

"Helvete", mumlar han.

Väskan är låst. Han måste ge sig av hemåt där han har verktyg att öppna den med. Han lämnar stationen med beslutsam min. Det är en ganska tung väska så han tvingas skifta hand var 500:e meter.

Reglerandet av skulden

Nästan exakt på sekunden klockan sju och trettio, när stationsbyggnaden har beräknats vara till brädden fylld med resenärer, detonerar sprängladdningen och förvandlar stora delar av Kaspar Sold till svårbestämbara molekulära strukturer. Explosionen är av en sådan magnitud att det bildas en över två meter djup och femton meter bred krater i marken. Det tar över tio minuter innan röken skingras och gravitationen har tvingat tillbaka de mest finfördelta partiklarna till jordytan.

The human lives eternally, Therefore humans die, For the eternal is nothing but the death of all that is temporal.

 True, you will turn to dust someday but whatever noble thoughts, thoughts you had, Whatever you have deeply loved never passes

The only object that the human loves is the human essence, if the human never loves an object he is as empty as straw

 Neither your personhood nor your flesh lives for eternity, only in love do you live after death.

Ludwig Feuerbach

The wound that was given birth to must be bigger than the wound that gave birth:-)

crashbangpoff I think I'm living, you are my sunshine, my only sunshine, you make me happy when skies are gray, you'll never know dear, how much I love you, please don't take my sunshine away

crashbangpoff again and again;-)

Livet är en sexuellt överförd sjukdom med 100% dödlighet. Ärlig är man bara när man tar livet av sig   The human lives eternally, Therefore humans die, For the eternal is nothing but the death of all that is temporal.

 True, you will turn to dust someday but whatever noble thoughts, thoughts you had, Whatever you have deeply loved never passes

The only object that the human loves is the human essence, if the human never loves an object he is as empty as straw

 Neither your personhood nor your flesh lives for eternity, only in love do you live after death.

Ludwig Feuerbach, Epigrams from "Thoughts on death and immortality"

 Considering that our bodies are essentially comprised of 69.73% water and that we must constantly fight the opposing forces of gravity versus evaporation, not to mention the horizontal pull of the earths rotational axis, it is no wonder why the human race is so completely fucked up

 Young fragile eggshell minds

 I went fishing with a hammer and sickle, and a bone crusher attached to a pickle. I snuck into the nest, pulled a pin from my vest, started sucking on that juicy little trickle. Why should we change this world today? when we can smash them at will or let them decay, we´ll keep them well fed with our poisonous crumbs, and they´ll keep their heads up our ass to see where our shit comes from.

I chopped the head off of Mother Goose, let the jailbirds all out on the loose. Oh so pretty and young and so very well hung, when they´re swaying on up there in the noose. Let´s give them an inch and then take a mile and plant buck on the teeth of their naive smiles. We´ll explain it away as a new disease, to those young fragile eggshell minds as we genetically create nodding heads that say please

"om skit hade varit värt sin vikt i guld så hade den fattige varit född utan arsel" hahahahahahahahaha

När vi iakttar oss själva iakttar vi aldrig någonsin oss själva utan alltid någon annan. Vi kan således aldrig tala om själviakttagelse eller också talar vi om att vi iakttar oss själva som den vi är NÄR  vi iakttar oss själva men som vi ALDRIG är när vi inte iakttar oss själva och följaktligen iakttar vi när vi iakttar oss själva aldrig den vi hade för avsikt att iaktta utan alltid någon annan.

 I drive I don´t know where I´m driving, I am I don´t know what it is to be, you could just find me floating, sometimes down rivers of tears, I´m sorry the years leave me different if only you remain the same.................

Med tonvikt på ton :P här följer de teoretiska grunderna för modern musik:P   WHAT IS FREE???"Now that this most excellent and perfect concord of life does remain principally in the midst of a line drawn from Unity, or the fountain of form, to the Earth or duality, which is the fountain of matter, I prove it thus by the accords of Music..." Robert Fludd: Philosophia Moysaica: 1638.    --------------------------------------------------------------------------------1. That there is an area between other forms of music where all of the "rules" which hold them apart cease to apply. All musics bleed into this Empty Quarter, some exist more within, and some more without, its bounds.i) Being beyond "music," it is noise. ii) Being beyond "rules," it is free. 1.1) In a universe of free choice, unrestrained by divine tutelage, received dominant ideas, or unshakable norms of "civilised" behavior, one can do anything one chooses. 1.2) In such an ethically sceptical universe, a plurality of goods must prevail. 1.3) The tough question is thus unavoidable in its unmediated immediacy, "What exactly are you going to choose to do?"   --------------------------------------------------------------------------------2. Free music is so much a part of traditional folk forms that it is scarcely recognized as such. By definition it does not exist at all within the corpus of academic classical music, since rules of that form do not admit of its existence.2.1) Therefore we find that LaMonte Young has not been admitted to the pantheon of classicism - for expanding now into infinity. 2.2) This is Stockhausens "tendency to surmount finite time and death". It is the Map of 49s Dream in action. 2.3) This rebellion against "music" from within the classical tradition takes the form of attacks on the parameters of accepted tonality and harmonic structure. These are prosecuted either by the co-option of non-European traditions or by the rigorous application of post-Pythagorean number-crunching to scored works."   --------------------------------------------------------------------------------3. In this way classical music can imitate Free by the planned manipulation of noise. By contrast Free music uses noise purely because it is the basic unit of all musics.3.1) Hence Cage, Stockhausen, Xenakis, Crumb, the "Minimalists" (to name an arbitrary few). 3.2) "I believe that the use of noise to make music will continue and increase until we reach a music produced through the aid of electric instruments which will make available for musical purposes any and all sounds that can be heard." John Cage (1937). 3.3) Here still noise and music are conceived as a dichotomy. Rather, noise is a superset embracing music within itself.   --------------------------------------------------------------------------------4. Free music last came into the light through jazz, hence the widespread illusion that the two are somehow necessarily related.4.1) The sanctification of profane musics which was the goal of many of the Free Travellers of the sixties led many of them through jazz and out into a world music. This path ultimately converges in the Empty Quarter of "music" with that followed by the academicians in revolt. 4.2) Distinguished by an elevation of feeling to a pinnacle as the weather vane of experience; Free jazz, while chewing up and spitting out many through the exigencies of its service, left enough marks behind to show others the way. 4.3) In this twin threat we see the actual peril of the traditional academy. Outflanked on the one side by the revolt of outraged sensibilities (feeling) and on the other side by the revolt of formalism into a florescence that destroys the very boundaries of the "work" itself (Repetition, Repetition, Repetition - the Three Rs).   --------------------------------------------------------------------------------5. From the fringes of jazz, Free moved into rock music by a process of osmosis. Numerous zones of rupture can be identified in the period c.1965-73.5.1) An obvious exchange of this type occurred in 1968, just after Lou Reed uttered the words "...and then my mind split open...". Later he was to acknowledge the priority of Cecil Taylors influence over the squall of amplified guitar noise that followed. The direct personal connections with the Theatre of Eternal Music are too well known to merit examination. They form an evident context for this aesthetic in evolution. 5.2) Throughout the catalogue of ESP (a label in many ways thouroughly representative of this moment of convergence) this "meetins" between jazz, rock, classical, and folk musics is exemplified. The influence of Free music is everywhere evident. 5.3) Market forces and the growing power of international music production/publication cartel interests combined to stunt the mass effect of this unique historical moment. Minds split open just in time to be crushed - the zone of discontinuity in "music" was, in the public eye at least, papered over.   --------------------------------------------------------------------------------6. Free music is distinguished by the absense of exact premeditation, and therefore by the abstention of the musicians from planned repetition of the same music on subsequent occassions. Hence the abolition of traditional notation. Structured musics of whatever provenance by definitien follow set patters and parameters of rhythm and tone.6.1) "We must let sounds be what they are." LaMonte Young (1960) 6.2) "Notes" do not matter, the playing and the elapsed time do. 6.3) Such spontaneous composition demands a particular process of recording capable of coping with its rigors. Live stereo recording is ideal in this context.   --------------------------------------------------------------------------------7. In this way Free mirrors reality, while structured musics reflect the vain attempts of human subjectivity to impose itself on the blind flood of facticity.7.1) The pinnacle and epitome of this mistaken understanding is represented by the life and work of Robert Fludd. As a late-Renaissance neo-Platonist he took as basic the conformity of the Real to the Ideal, and the clearest expression of this for him was the relation between the harmonic ratios of the whole tones and the structure of the cosmos itself. His model of the universe was a monochord marked with an octave of notes. No clearer expression of the "musical" weltanschauung need be sought. 7.2) We stand this dialectic on its head. 7.3) Our noise grows out of confusion.   --------------------------------------------------------------------------------8. Noise from amplified electrical instruments, especially from defective and/or "low tech" equipment, opens immense areas of the audible frequency spectrum to exploitation by the Free musician.8.1) The medium is (a part of) the message. 8.2) Broken machines distance the musician from the process of music. In this way random factors are introduced, analogous to those which arise from the interplay of harmonic overtones in an acoustic environment (a factor in a later stage of the music process). 8.3) Form and content come together in an apparent vacuity. The mode of recording is a part of the process, and an integral part of the outcome. The artificial distinction between musician (Artist) and technician (Craftsman) is dissolved.   --------------------------------------------------------------------------------9. Free music which utilizes rock instrumentation and aesthetics as its jumping-off point can harness a noise more purely random and less limited by subjective considerations than that of any but the most determined acoustic musicians.9.1) Exceptions: The unamplified attack of the Borbetomagnus reeds, Brotzmann, or many North African trumpet musics. Many other honourable mentions must be omitted. 9.2) Examples: Rudolph Grey, Donald Miller, Hundreds of others doing the same thing on a subconscious level. 9.3) If we can see it, we have here a chance to seize another Free Moment, and leap out. Let us not close our eyes and forget to jump.   --------------------------------------------------------------------------------10. Such is the authority of the academicians synthetic classical tradition that even those who do not embrace their premises and attendant prejudices instinctively reject the Free as "not music." All the more reason to make more of it.10.1) "My propositions serve as elucidations in the following way: Anyone who understands me eventually recognizes them as nonsensical when he has used them - as steps - to climb up beyond them. (He must, so to speak, throw away the ladder after he has climbed up it). He must transcend these propositions and then he will see the world aright." Ludwig Wittgenstein: Tractus Logico-Philosophicus (1921). .